GLOBAL PRO GALLERY

Det var en vårdag fem år efter den stora jordbävningen i östra Japan. Staden Iwate, som jag hade fortsatt att besöka, började äntligen visa tecken på återhämtning när olyckan drabbade invånarna på nytt. Jordbävningen som skakade marken i Kumamoto fortsatte att kasta en skugga över människors liv även efter åtskilliga månader.

Jag använde mig gradvis av det jag lärt mig i Tohoku medan jag tog bilder. Jag tog inte bara foton av naturen när jag besökte Iwate, utan hela det spektrum av fruktan som folk levde med varje dag. Vad kände de när de såg hur havet, bergen och himlen dagligen skiftade uttryck?

Mellan naturens överväldigande kraft och människors handlingar finns det bön – bön i form av en festival som levt vidare i generationer. Där man sörjer dem som gått vidare, talar om bevis på att ens förfäder har levt, och tackar naturens överflöd för att man får leva. Människor har kommit att dela samma område med naturen, ibland genom att sjunga en sång, ibland genom att blunda i tyst begrundan. Även om formen på marken i Kumamoto är olika, har ritualerna rötter som går längre än tiden.

Jag tog foto efter foto, som om jag tyst sträckte ut handen efter dessa ädla handlingar. Hur borde vi välja att leva i den ena katastrofen efter den andra? Jag letar efter ledtrådar i de ögonblick jag tar bilder på.